Manskrisen och omanligheten

Denna text är en längre version av en artikel i Feministiskt perspektiv: http://feministisktperspektiv.se/2011/05/20/ser-vi-en-manskris/

Det pratas mycket om män och manlighet i Sverige igen. Den vite-, västerländske-, hetero-, medel-/överklass mannen som har varit norm så länge får nu kritik, av männen själva. Ett exempel bland alla tidningar, livstilssmagasin, sociala medier och skönlitteratur som ägnas åt ämnet män som män, är det avsnitt av litteraturprogrammet Babel som kritiserades av Johan Croneman i DN den 3 maj 2011. Croneman sammanfattar samtalet som fördes på ett satiriskt vis och med ett eget myntat ord: ”manskris”. Lite varstans poppar det upp, påståendet att det är problematiskt att vara man, också. Att männen med makt och inflytande krisar. Men hur, och varför? Svaren varierar, många provocerar och många blir provocerade av de förklaringar som föreslås. Något slags konsensus verkar dock råda; varken gemene man, genusforskare i gemen eller feminister har vanligen några invändningar mot tanken att även de manliga könsstereotyperna är begränsande på många sätt.

Att problematisera maskuliniteter är i själva verket en självklar del av såväl genusvetenskap som av det feministiska projekt som syftar till jämställdhet (och annan likabehandling). Feministen Susan Faludi var en av de som satte frågan i fokus med Ställd – Förräderiet mot mannen, som gavs ut i USA år 2000, och i Sverige ett år senare. Faludi formulerade ett perspektiv på maskulin (köns-)identitet som också svenska forskare hade börjat intressera sig för. Två år tidigare, 1998, hade antologin Rädd att falla. Studier i manlighet, publicerats, i ett läge då det producerades mängder av engelskspråkig litteratur i ämnet män och manlighet, akademisk, såväl som populärvetenskaplig, samtidigt som denna forskning i stort sett saknades i Sverige då, enligt Thomas Johansson. Antologin blev ett slags programförklaring för svensk mansforskning, som enligt författarna betraktades som en gren av genusforskningen.

Sedan dess har maskulinitetsperspektivet snabbt etablerat sig som den del genusvetenskapen som mansforskarna menade från början att det var. I Cultures of Masculinity (2004) beskriver Tim Edwards en internationell situation som överensstämmer med den svenska: ”The canon of studies of men and masculinities is now vast, even sociologically”. Maskulinitetsforskning är en egen kanon.  För jämställdhets- och organisationsforskning är denna forskning särskilt relevant, på grund av att ledarskap är ett framträdande tema inom detta fält; vi vet vid det här laget att våra västerländska ledare har varit män av typen som stämmer väl överens med den maskulina norm som allt fler nu kritiserar.

Som titeln Rädd att falla, antyder så uppmärksammade mansforskningen tidigt att den där modige mannen med makt över samhället och kontroll över sitt eget liv är ett problematiskt ideal som är komplicerat att uppnå för många, oavsett köns- och andra kategoritillhörigheter. Och det är svårt även för de som har normens privilegier och stereotypa egenskaper att acceptera dess villkor och konsekvenser. Men det finns även en kritik av manskrisen inom forskningen, mot den vanliga föreställningen att det vara andra vågens kvinnorörelse som försatte männen i kris ifrågasätts.

Krisdebatten pågår alltså även inom akademin och forskningens perspektiv på frågan kan belysa och förklara orsakerna till att många blir provocerade av påståendet att det är synd om de privilegierade västerländska, vita, hetero-, medel- och överklassmän som vi har vant sig vid att betrakta som de som innehar mest makt och status.

Mansforskarna ifrågasätter detta, både kronologiskt och teoretiskt. Ett historiskt persektiv visar att manlighetens kris inte kan tidsbestämmas till 1960- och -70 talens kvinnorörelse utan snarare är ett ständigt pågående fenomen. Kort sagt så var det inte bara mjukismannen i velour som krisade. Med Edwards ord: ”Here, a more historical viewpoint clearly reveals that masculinity is often in crisis or, perhaps more accurately, it is crisis.” Manlighet är kris, per definition. Också svenska mansforskare menar att manligheten/maskuliniteten precis som kvinnligheten/femininiteten inte är något homogent och enhetligt, utan mångfacetterat och under ständig förändring.

Men om maskuliniteten är (i) konstant kris, vem är det då som krisar nu, och hur?

Det är en viktig fråga, vilka det nu är som utnämns till offer för könsstereotyper och varför. En av den antifeministiska mansrörelsens utgångspunkter är nämligen just att det är synd även om männen, att de har lika stora problem på grund av kön som kvinnor och att detta till stor del beror på kvinnorörelsen och jämställdhetspolitikens framgångar.

Detta är en av förklaringarna till varför många blir provocerade av män som, trots stora fördelar tack vare sitt kön, beskriver sig som offer trots att det uppenbart att inte bara kvinnor utan också män kan befinna sig i underordnade positioner till andra män samt att även män drabbas av stereotypa, normativa könsidentiteter. Detta har länge problematiserats av feminister och genusforskare. Att det teoretiska begreppet du jour är intersektionalitet visar på att det finns starkt intresse för sådana utgångspunkter inom genusforskningen. Intersektionalitetsanalyser syftar bland annat till att komplettera problematiseringen av maktobalansen mellan biologiska kvinnor och män med fler kategorier. Att vidga tvåkönsperspektivet med etnicitets-, sexualitets-, crip-, klass- och andra perspektiv motsvarar väl människors upplevelser av att identitet är ett slags pågående process som inte bara har med kön att göra. Kvinnor som är så kallade etniska svenskar kan befinna sig i överordnad position gentemot flyktingar från andra länder, eller såväl första som andra generationens nya svenskar, även om dessa är män, och detta gäller även i ett globalt perspektiv.

Däremot finns det ett implicit feministiskt problem i påståendet att även män är offer för könsmaktordningen. Är det verkligen rimligt att koppla bort den könsmässiga maktobalansen och hävda att det inte finns några strukturella skillnader bara för att tvåkönsmodellen är förlegad?

När det gäller den allmänna debatten är frågan densamma: är det verkligen lika synd om män som om kvinnor, och på samma sätt?

Denna konflikt återfinns även inom den svenska mansforskningen. Redan i Rädd att falla definieras alltså svenska mansforskningen som feministisk, men Thomas Johannson markerar samtidigt tydligt avstånd gentemot samtida (feministisk) jämställdhetsforskning genom att benämna den som ”normativ”. Denna spänning består. Edwards beskriver en motsättning inom maskulinitetsforskningen som har att göra med skilda förhållningssätt till det postrukturalistiska perspektivet, det vill säga hur forskarna betraktar strukturella könsskillnader. En definition av feminism som återfinns i Lema Gemzöes bok Feminism (2002) och som många är överens om är att kvinnor är strukturellt underordnade. Det Faludi och andra feminister försöker göra är att påvisa att också män, strukturellt, far illa, av att anpassa sig till normen, att tvingas in i en könsmässig stereotyp som är begränsande och som kan fungera som en tvångströja, men inte likställa detta med hur kvinnor drabbas. Feminister har gått i bräschen för att visa på vad jakten på makten gör med männen. Visa på vad makten gör med männen.

Kritiken av hur de män som passar in bättre än många av oss andra gör i det ideal som ger fördelar i våra västerländska samhällen får kämpa stämmer väl överens med kritiken av att kvinnor många gånger lämnas utanför dessa fördelar. Det finns även många män som, medvetet eller utan egen vilja, hamnar utanför maktens boningar. Men det betyder inte att vita, västerländska män och kvinnor drabbas på samma sätt. Det är inte ens en intressant fråga, förutom möjligen för den antifeministiska mansrörelsen.

Det är viktigt att vara medveten om att talet om en manskris riskerar för att spela mansrörelsen i händerna, det är viktigt att inte ställa den ”manliga frigörelsen” i motsats till den kvinnliga.  Särskilt eftersom det inte verkar vara syftet för alla de män som nu problematiserar sin könade identitet. Det är även viktigt att genusforskare med inriktning på maskulinitet är lika noggranna som alla forskare måste vara när det gäller att definiera sina begrepp.

Många svenska mansforskare förespråkar begreppet omanlighet. Detta begrepp har definierats som en kritik av begrepp hierkiska maktperspektiv.

Ett begrepp som kan beskriva variationer inom maskuliniteter skulle kunna komplettera begrepp med maktperspektiv.  Men omanlighetsbegreppets implicita kritik av könsmaktsperspektiv skapar ett potentiellt feministiskt problem. Bland andra mansforskaren Jens Liliequist förespråkar omanlighet som ett alternativ framför begrepp som har en mer eller mindre tydlig maktdimension, såsom diskurs, hegemoni, könsmaktordning och intersektionalitet. 

Varför behövs det ett begrepp som utesluter kvinnor och andra kategorier? Varför är det viktigt att kunna visa på en hierarki mellan män utan att inkludera kvinnor? Varför använda ett språkbruk som riskerar att förstärka en koppling till genusteori och biologiska män, en koppling som är tydlig både inom mansrörelsen och inom den svenska mansforskningen som dessutom, nota bene, består av en majoritet av män? Denna kritik av en (två-)könsmässig hierarki korrelerar med hur man i allmän debatt ofta lyfter fram att även män är offer.  Och det är just precis här som skärningspunkten mellan det allmängiltiga ”män har också problem på grund av kön, män är också offer” och forskningen finns.

Ett begrepp som syftar till att problematisera maskulinitet är inte problematiskt i sig. Men kopplingen till kritiken av det grundläggande feministiska antagandet att kvinnor är strukturellt underordnade män skulle kunna bli antifeministisk. Att hävda att omanliga män är underordnade på samma sätt som kvinnor skulle kunna innebära samma problem som det allmänna talet om en manskris.

Påståendet att manligheten befinner sig i kris riskerar därmed att bli ännu ett av de många osynliggöranden av kvinnorörelsen som är genomgående i vår historia.

Låt oss hoppas att det inte blir så, så att manskrisen inte skapar ännu en kvinnokris.

Med rullator mot erotiken

Lust och last. Hela utställningen finns i den lätt teatraliskt klingande titeln. Ett lite förlegat ordval som sammanfattar väl vad det handlar om: en traditionstyngd institution som tar sig an ett potentiellt kontroversiellt ämne. I ordet last finns en kritisk dimension som tidigare handlade om normer och uteslutning. Att använda det idag sätter implicit vad som förr uppfattades som lastbart i fokus. Att låta det ingå i en utställningstitel om erotik i konsten genom tiderna förpliktigar därför till ett kritiskt perspektiv på vad som tidigare uppfattats som socialt accepterad respektive icke önskvärd sexualitet.

Vi omhuldar (utvecklings-)tanken att vi blir friare, öppnare och mindre fördomsfulla för varje år, eller åtminstone generation, som går. Sedan 60-talets sexuella revolution med utgångspunkt i kvinnlig frigörelse, på det erotiska området bland annat genom en förändrad kvinnobild med större naturlighet, håriga ben och armhålor, ”bränn BH:n”, ”det knapplösa knullet” etc, har vissa individer och somliga samhällen fortsatt att expandera synen på vad sexuell praktik kan vara.

Att en traditionstyngd institution tar sig an ett ämne med uppenbar genusproblematik skapar kanske inte så höga förväntningar. Men tänk ändå, om besökaren hade fått möta skökor, kurtisaner, horor, bögar, exotiska och sexualiserade orientaler och andra historiska figurer och förkastade avvikare. Inte i perspektivet ”världens äldsta yrke” utan som en beskrivning av hur utanförskap har förklarats, förevigats och förändrats. Hur normens variationer har gjort olika kategorier utestängda i olika perioder medan somliga så gott som alltid har uteslutits. Inte många av de stereotyperna fanns där, bland oljemålningar och teckningar från förr och fotografier och skulpturer från nu. Som många har kritiserat utgjordes utställningsmaterialet till stor del av Zornkulleliknande kvinnobilder. Föga hjälpte museets brasklapp om den manliga blicken och kvinnor som objekt gentemot förväntad feministisk kritik, som kom som ett brev på posten i papperstidningen. Vi känner igen resonemangen om objektifiering av kvinnor, män som subjekt, den manliga blicken och det mänskliga begärets av normer begränsade uttryck. Kanske lite för väl? Som forskarna skriver i sitt nästa inlägg blev deras försök till teoretisk fördjupning av den pseudofeminism som Lisa Magnusson menar att museet använde som brasklapp misstolkat.  Många besökare hade nog betraktat utställningen genom genusglasögon, även utan det apologetiska teoretiska ramverket som museets inledningstalare tog upp i ett resonemang om den manliga blicken och att kontexten förändrar konsten. 

Varför innefattade inte utställningens teoretiska ramverk sådant som den Decameroneska erotiska kulturen, den sexuella praktiken under L’ancien regime, antikens institutionaliserade sex mellan män och annan previktoriansk dekadens? Ett (sexual-)historiskt perspektiv hade berättat om just vad som har konstruerats som tillåtet och/eller avvikande på ett sätt som hade gett betraktarna själva möjlighet att välja sin egen skärpa på de genusglasögon som få idag kan ta av sig, feminismens förespråkare såväl som kritiker. För många är dessa historiska företeelser självklarheter på samma sätt som att de flesta idag accepterar kvinnlig objektifiering som ett uttryck för manlig, heteronormativ sexualitet och dito begär/kontroll.

Ett slags feministisk förförståelse finns i flera recensioner, bl a beskriver Bo Madestrand känslan av att inte bli särskilt upprörd och visar på hur utställningen kan väcka intresse, och känslor, trots att den inte provocerar en van kulturpublik. För den som är ”mer förhärdad” för att citera Madestrand, erbjuder själva utställningen möjligheter till reflektion också över vad som är frånvarande och/eller undanskymt i presentationen av densamma; Sergel och Ehrensvärds skabrösa, satiriska och snuskiga brevväxling har inte visats tidigare. En teckning av en häst i en sexuell akt skymtar fram ur en skrivbordslåda, vilket säkert kan ge en smärre chockverkan även för några mer förhärdade. Att jämföra de under hundratals år undangömda teckningarna med de stiliserade oljemålningarna utan att tänka till kring vad som var tillåtet respektive förbjudet då samt jämföra pornografiska fantasier förr och nu är knappast möjligt.

Det sättet att betrakta utställningen får också stöd av den nutida konsten som är en del av den. Den gigantiska bakdel som parafraserar alla svulstiga renässansrumpor, men mer gynekologiskt närstuderande, är avbildad som ett raster av många små bilder varav några visar celluliter och kvisslor som minner om var händer har grabbat tag, allt i extrem närbild. Just så naken, objektifierad och utsatt som en kvinna kanske kan känna sig av den manliga blicken men som i Gisela Schinks bildvärld blir ett krävande subjekt som nästan bokstavligen sätter sig på betraktaren. Varför är dessa verk och deras upphovsmakares intentioner, fullt möjligt att tolka som feministiska, i stort sett frånvarande i debatten?

Det kan kanske bero på att den teoretiska, pseudofeministiska, inramningen påverkade upplevelsen och att den traditionstyngda platsen satte ramar för seendet på precis samma sätt som reprimander om objektifiering av kvinnan gjorde. För, precis som inledningstalaren påpekade, ”kontexten” förändrar konsten.

Nationalmuseum vill troligtvis legitimera ett sätt att presentera delar ur samlingarna som förväntades bli publikvänligt genom att hänvisa till ett feministiskt perspektiv, även det populistiskt idag. Genusperspektivet i museets presentationer av utställningen blir dock ett slags repressivt moraliserande som har mycket lite att göra med samtida feminism, vilket Lisa Magnusson påpekar. Ytterligare exempel på detta normativa förhållningssätt från museets håll är en föreläsare som ska berätta om tre historiska våldtäktsoffer som en del av utställningsprogrammet, vilket en av museets intendenter i samband Carl-Michael Edenborgs föreläsning menar är ett slags svar på den feministiska kritiken.

Att visa erotisk konst utan en ideologisk överbyggnad är kanske inte möjligt på en svensk, statlig institution anno 2011 men varför inte ta steget fullt ut och göra en utställning om kvinnan som objekt i sådana fall?  Som det nu är blir varken lusten, konsten eller kvinnobilden förhöjd. Betraktaren lämnas ensam med de (lust?)upplevelser som estetiskt tilltalande men ändå skamlöst provocerande teckningar och målningar av alltifrån tidelag, fallosar i alla möjliga och omöjliga kombinationer till breda kvinnliga bakdelar erbjuder. En, mer eller mindre, teoretisk beskrivning av en utställning har den möjligheten, att fördjupa, eller förtydliga, intentionen och, i synnerhet i det här fallet, förhöja upplevelsen.

Den nya feminismen som, bland annat, fokuserar på femininiteter och sexualiteter, ofta bejakande och just lustfyllt, såsom femme-inismen, blir utelämnad. Så blir även den så kallade andra vågens, ovan nämnda, kvinnorörelse och dess kamp för en friare sexuell praktik. Kvar blir en repressiv jämställdhetsdiskurs, som i den mån den existerar, är en del av 1980- och 90-talens implementering av kvinnorörelsens ideologi till vetenskaplig teori och sedermera politisk metod. I denna svenska jämställdhetsdiskurs finns en implicit och, för den eran nödvändig, grundläggande syn på män som norm/subjekt och kvinnor som offer/objekt.

Idag är både feminism och genusvetenskap så mycket mer. Kontexten konstruerar och möjliggör en Dita von Teese eller en Lilla Lovis på ett annat sätt än före tiden då feminismen implementerades i jämställdhetspolitik, -reformer och genusvetenskap. Genom att missuppfatta feminismen lyckas Nationalmuseum förringa och på sätt och vis förlöjliga både sin egen utställning och den förväntade feministiska blicken på den.

Det är synd, eftersom utställningen visar en hel del fantastiska och fantasieggande verk, besökarna strömmar till och debatten är ovanligt livaktig kring en utställning som egentligen är ett fint sätt visa museets samlingar; ett resultat som de ansvariga själva framhåller som bekräftelse på att uppdraget följs.  Med ett historiserande teoretiskt ramverk istället för ett pseudofeministiskt hade troligtvis fler ansett att det är just vad denna utställning gör. En möjlig förklaring till det stor del frånvarande historiska perspektivet är att detta ramverk kanske är svårt att finna. En kunskapslucka som en av utställningens inbjudna föreläsare, Carl-Michael Edenborg, kommer att fylla med det kommande idé- och sexualitetshistoriska verket Det Parapornagrafiska manifestet. Med den idéhistoriska bakgrund som där kommer att ges, och som erbjöds vid föreläsningen på Nationalmuseum, tolkas till exempel bilderna av kvinnors bakdelar bland annat som ett uppror mot religiösa regler, som förbjöd den sexställningen. Edenborg gav många fler exempel, en del så provokativa att några åhörare lämnade föreläsningssalen. Vid en av de välbesökta vernissagekvällarna kändes inget sådant obehag av i det stora publikhavet.  Nationalmuseum kan därför kritiseras ur flera perspektiv för att lyckas åstadkomma en utställning om ett potentiellt provokativt ämne som snarast blir traditionell. Men den äldre damen som mitt i den estetiserade erotiken sakta närmade sig den stora glänsande skulpturen av en silverslida med sin rullator kanske inte hade besökt den då. För mig var en av utställningens stora behållningar just den synen, en upplevelse som inte hade varit möjlig, varken för mig eller för den lilla tanten, om inte en kulturinstitution som Nationalmuseum hade tagit sig an ämnet erotiken genom tiderna.

Eller är det bara jag som romantiserar idén om att vi kan gå mot öppnare och friare tider och samhällen även om vi skyndar långsamt, med hjälp av rullator?

Urfeminism

Urfeminister. Sällan har väl ett begrepp varit så motsägelsefullt som det Helene Bergman myntade i sin Newsmill-artikel den 1 mars 2011. Ordet för tankarna till idéer om en urmoder, som möjligen skulle kunna representera ett slags svunnet, om än ej verkligt, matriarkat fast kanske snarare liknar den barnfödande och bärplockande stenålderskvinna som 1800-tals antropologin och kiosklitteraturen om Ayla försökte få oss att tro hade existerat. Att sätta prefixet ”ur” framför feminism gör också att associationerna går till den ”riktiga kvinna” som Sara Arrhenius effektivt gjorde upp med i sin utmärkta En riktig kvinna. Om biologism och könsskillnad (2004), den kvinna som Rigmor Robert och andra  förespråkade som särartstänkandets svar på feminismen då det begav sig för biologism och backlash på 1990-talet.

Det mest förvånande är dock inte begreppet som sådant utan Bergmans syn på samtida feminism: det är som om hon helt missat bland annat Prata om det, där grundtanken i debatten om de övergrepp som Assange står åtalad för och i den fristående rörelse som bildades ur reaktionen mot hur de anmälande kvinnorna blev behandlade är just att offerrollen som sådan problematiseras.

I sin kamp för att få vara en av alla feminister som vill, inte prata om, utan snarare skrika ut, att de kan och vill knulla, har insikten om att Prata om det är en rörelse som tar sin utgångspunkt ur hennes generationskamraters medvetandehöjning gått henne helt förbi. Detta gör att Bergman osynliggör hur unga feminister idag tar denna metod till nya nivåer av sexuellt mod, erotisk lust och feministisk frigörelse för alla former av sex, inte bara det heterosex som Bergman så villigt förespråkar.

Den heteronormativa och sexualneurotiska feminism som Bergman därmed representerar påminner starkt om den heteronormativa jämställdhetsdiskurs som har blivit en del av det allmänna medvetandet i Sverige idag. Ett medvetande som tack och lov verkar vara betydligt högre hos den svenska befolkningen än hos Bergman, vilket har synts i debatterna om BDSM-målet, Kungaboken (som jag har skrivit om här) utöver redan nämnda Assange-debatt.

Det hopp som väcks av att det allmänna feministiska medvetandet i det här landet är så högt att vi kan och vågar problematisera offerrollen utan att koppla den till den påstådda offerfeminismen som sägs vara en produkt av 70- och 80-talets kvinnokamp och som dessutom bland annat är resultatet av att många modiga personer vågar dela med sig av sina högst privata erfarenheter av sexuell praktik i det offentliga rummet har tydligen gått denna förlegade feminist förbi.

Urfeminismen representerar tyvärr därför inget annat än en uråldrig syn på vad feminsim, sexualitet, offer och erotik är, så tack för att du också pratade om din (hetero-)sexuella njutning, Helena Bergman, men personligen vill jag hellre Prata om det med gemene man än med dig.

Kaffeflickorna och koopteringen av den svenska jämställdhetsdiskursen

”Nog hade reaktionen varit starkare om drottning Silvia hade avslöjats med en fäbless för välbyggda ’kaffepojkar’?” undrade Lisa Bjurwald på DN:s ledarsida igår.

Frågans implicita svar är uppenbarligen ”ja”; om Silvia och hennes väninnor hade roat sig med, säg killarna från Ladie’s Night, skulle detta ha fått mer uppmärksamhet än vad som blev fallet med avslöjandet att vår kung och hans kompisgäng bjöd in unga kvinnor till kaffet efter sina herrmiddagar, så kallade ”kaffeflickor”, ett ord som fick så stort genomslag att det hamnade bland Språkrådets nyord för 2010. Men även om kaffeflickorna fick sina femton minuter så har kanske Lisa Bjurwald rätt i att en eventuell Tanttolva hade fått ännu mer kritik. Det är möjligt. Det är också möjligt att förekomsten av kaffepojkar hade upprört svenska folket. Tanterna hade förmodligen skam- och skuldbelagts på ungefär det sätt som skedde med Gubbtolvan. Behandlingen av olika kända medelålders kvinnor med unga pojkvänner tyder på det. 

Det kan man ju spekulera i, och om man nu gör det så är det i så fall intressantare att fundera över hur de unga männen hade beskrivits. Hade de framställts som offer så som man gjorde med kaffeflickorna? Hade eventuella kaffepojkars anonymitet ifrågasatt deras trovärdighet på det sätt som kaffeflickorna underminerades i media under den första tiden efter publiceringen av boken Den motvillige monarken?

Enligt Lisa Bjurwald kan förklaringen till att boken ”drunknade i mediabruset” vara att synen på män som ett slags sexuella rovdjur eller erövrare lever kvar i dagens jämställda Sverige. Även detta är möjligt. Men den relativa tystnaden kring kaffeflickorna skulle kunna ha andra och/eller ytterligare orsaker.

Man brukar hävda att det inte finns några grader i helvetet, men det gör det i könsmaktordningen. Ett annat användbart teoretiskt begrepp för att beskriva hur individer som är överordnade i en position och situation kan vara underordnade i en annan är intersektionalitet. I fallet med kaffeflickorna handlar det om kvinnor med förhållandevis mycket makt över sitt liv och sin situation. Utöver att de, såvitt vi vet, inte var utsatta för omständigheter som gjorde dem tvingade att delta i middagarna, fick de frågan om de ville vara med, ibland via telefon, och alltid ställd så att de hade möjlighet att säga nej, och betänketid.

Sverige är en av världens ledande nationer när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Den svenska jämställdhetsdiskursen har skapat juridiska, ekonomiska, politiska, pedagogiska med mera möjligheter för kvinnor, och män.

Det pågår enligt somliga en backlash för feminismen i Sverige, men de flesta är överens om att feminism och jämställdhet är så pass etablerat här att det har blivit ett slags norm. Det är bra att vara jämställd. En av följderna när politiska rörelser blir politiskt korrekta är kooptering. Både i debatten kring kungaboken och själva boken blev den svenska jämställdhetsdiskursen/feminismen ett redskap.

Författarna till boken använde troligtvis denna metod mer eller mindre medvetet. Debattörerna hakade på med indignerade inlägg med påstått feministisk/jämställd agenda.  Från alla håll föreföll det som om man förväntade sig en hätsk debatt om kungens förlegade, ”unkna”, kvinnosyn.

Om det nu stämmer att denna debatt i viss mån uteblev, varför är det då problematiskt?

Det finns betydligt mer effektiva (och etiska) metoder att debattera statsskick än att ta omvägen via sexuella snedsteg. Det finns betydligt mer effektiva (och etiska) metoder att debattera jämställdhet och annat förändringsarbete än att frossa sexskandaler. Om det nu är förändring man är ute efter.

Jag vill gärna tro att debatten begränsades av andra orsaker än att vi i Sverige idag accepterar kvinnoideal som hör andra århundraden och samhällsförhållanden till. Istället för att svenska folket och svensk media frossade i kaffeflickor och andra symptom på en förlegad och misogyn kvinnosyn, var det kanske just jämställdhetsdiskursen och/eller den höga feministiska medvetenheten i vårt land som gjorde att vi snabbt tappade intresset för deras öde?

Självklart beror den relativa tystnaden till viss del på en unken syn på ”normalitet” i heterosexuella relationer där man menar att det är normalt att äldre män attraheras av, uppvaktar och kanske till och med betalar för yngre kvinnor. Men det är förhoppningsvis också en syn på kaffeflickorna som ett slags offer med en hög grad av frivillighet, i likhet med unga tjejer som stora silikonbröst, de nakna brudarna i livstilsmagasinen för män; som ett slags moderna kurtisaner, ett ord som har förekommit i debatten.

Ja, könsrollerna, könsmaktordningen, stereotyper, normer, ideal, eller vad vi väljer att kalla dem, gjorde det svårt att säga nej till frestelsen. Bevekelsegrunderna kan ha varit tillgång och tillträde till lyxiga, spännande miljöer, kända, rika män som kanske kunde hjälpa till i karriären, att komma i kontakt med makt och status, kort sagt.

Oavsett varför de unga kvinnorna accepterade att anlända till kaffet som ett slags underhållning så gjorde de det med ett stort mått frivillighet.

Kanske att den svenska jämställdhetsdiskursen trots allt har blivit så pass implementerad att folk i allmänhet och journalister i synnerhet hellre sätter trafficking, våldtäkter, kvinnofridsbrott och andra övergrepp mot kvinnor som inte har makt, medel och möjligheter att påverka sitt liv än att göra kvinnor till offer som inte riktigt var det. Kungens kvinnosyn hade lika gärna kunnat debatteras utifrån det faktum att han när Victoria föddes var emot kvinnlig tronföljd. Om vi nu inte hellre väljer att lägga fokus på hur vi bäst förändrar vårt statsskick, upprätthåller demokrati, frihet, jämställdhet och feminism någon annanstans, vilket jag personligen skulle föredra.

om rädsla, rationalitet och #sthlmbomb

Den som är rädd är inte rationell

DN:s förstasida idag täcks nästan helt av en mörk bild av en lite glesare julhandel än vanligt. En rubrik i stora, kritivita bokstäver låter skrämmande "Sveriges beredskap döms ut" men lite längre ner citeras ledarsidan: "Det finns inget skäl att bagatellisera det som hänt - men heller ingen anledning att gripas av rädsla", http://www.dn.se/ledare/huvudledare/dodliga-tankar-1.1226562.

Efter attentatet, numera kallat terrordåd, gick samhällets företrädare ut med ett tydligt syfte att motverka panik. Det är rimligt och följer rekommendationer, forskning och kunskap om krishantering på individ- och samhällsnivå.

I media och sociala media uppstod det vanliga bruset, ett kaotiskt publicerande och kommunicerande. Många twittrande journalister, forskare och andra i det sk "kommentariatet" hade snabbt sin syn på situationen klar för sig, man tycktes mena, av skilda skäl och med lite olika argument, att vi inte ska vara rädda nu, eller åtminstone inte visa att vi är rädda. Det verkade vara viktigare att debattera debatten och att försöka föregripa förväntade skräckscenarier såsom rasistiska reaktioner etc, vissa så till den grad att man tycks förespråka någon sorts indifferens, vilket Sanna Rayman påpekar i ett inlägg i SvD:s ledarblogg.

Tanken att rädslan i sig är destruktiv har förvisso goda grunder och är en del av den svenska demokratidiskursen vid det här laget. Det är implementerat i stora delar av samhället att rädslans politik motverkar öppenhet, tolerans, frihet och demokrati. Vi är nästan alla överens om att skräck föder hat- och hämndkänslor och i värsta fall mer våld. Att inte vara rädd har därmed blivit en norm.

I debatten om attentatet på Drottninggatan florerar nu såväl farhågor om att rasism och främlingsfientlighet nu ska få ökat utrymme som åsikter om att vi svenskar är mer öppna, demokratiska och rationella än andra. 

I båda fallen finns en grundtanke om ett samband mellan att vara rädd och intolerant.

Om det vore så enkelt så skulle ju dämpad rädsla räcka som motmedel mot riskabla reaktioner, och dessutom så vore det ju skönt att som individ få förtränga och inte vara rädd, kunna fortsätta som vanligt och till och med gå ut och trängas i julhandeln som en ansvarsfull och politisk handling i år. Vilket många alltså verkar anse, och tar fasta på i det de diskuterar i officiella och semi-officiella kanaler. På twitter förekommer en hel del självgodhet, en känsla av att de intellektuella förstår och förutser hur folk nu kommer att reagera. Det förekommer också ett slags vädjande ton om att vi svenskar förmår att hantera detta annorlunda än andra västländer. Med de här argumenten så förs retorik om rationalitet och åsikter om hur ”civiliserade” vi svenskar är, jämfört med danskarna, jämfört med det republikanska Amerika, jämfört med…Ja, vilka fler? Muslimerna? in i debatten.

Och precis just där, i synen på oss svenskar som rationella, som stående över rädsla och chock och aggressiva motreaktioner - som ”civiliserade” - smyger sig de föreställningar och fördomar som ligger till grund just för den "kollektivisering" av araber, för synen på muslimer som oupplysta, fanatiskt religiösa, terrorister, som barbarer, in som man säger sig vilja motverka. Att civilisationens motsats är barbariet och att ett oändligt antal övergrepp folk och nationer emellan har begåtts i rationalitetens och civilisationens namn utelämnas nu återigen i den sortens retorik.

Det är motsägelsefullt att samma personer som anser att vi svenskar är mer civiliserade också menar att vi inte ska vara rädda och/eller chockade. För att motverka den kollektivisering och/eller stereotypisering av alla muslimer och/eller araber som fundamentalister, jihadister och terrorister som de säger sig vilja dämpa vore det kanske bättre för oss alla, rädda, chockade, ledsna och arga svenskar, om det inte ansågs förkastligt, obildat och i förlängningen rasistiskt att vara rädd och chockad nu. Det är inte ett resultat av okunskap om Sveriges roll i Europa och världen eller en rädsla för det främmande med rasistiska undertoner utan en rimlig reaktion på det våld som många människor möter i sin vardag och tvingas leva med, men ändå fortsätter att vara skräckslagna för, såsom t ex Terese Cristiansson beskriver det i en Expressen-krönika från Afghanistan, http://www.expressen.se/kronikorer/1.2252130/terese-cristiansson-en-annan-dimension-av-ondska.

Det ligger en märklig människosyn bakom både tanken om att rationalitet och rädsla utesluter varandra och att människor är  så naiva så att de inte förmår vara både rädda och toleranta samtidigt.

Enligt samhällsbärarnas egen logik skulle det i värsta fall kunna finnas en allvarlig risk med att skuld- och skambelägga rädslan och chocken. Försöken att dämpa rädslan kan faktiskt förstärka den, vilket i förlängningen skulle leda till att de som ”vågar ta debatten” med rädslans retorik skapar sig ett större utrymme genom att vara de enda som bekräftar vad många faktiskt känner. Det är dock inte den risken som den här texten vänder sig emot, utan snarare den människosyn som ligger till grund för tanken på folkmassan som mindre vetande än såväl samhällets officiella företrädare i gammelmedia, politik osv, liksom det sociala mediadrevet, kommentariatet, twitteratin eller vad vi väljer att kalla dem, varav de senare gärna vill framstå som radikala (i den mån det går att generalisera dem) men snarare verkar förespråka något slags filosofstyre för Sverige.

Kort sagt så är det faktiskt intolerant att betrakta rädsla som intoleransens ursprung.